Igår var en såndär dag då jag borde ha blivit kvar under täcket. Det var motgångar från början till slut. Kanske är det bra med sådana också, man känner ju åtminstone att man lever.

För att nämna en, så blir jag inte kandidat till julen. Jag blev så besviken att jag började gråta. Patetiskt, jag vet. Men så är det. Får gå den där finskakursen i vår och försöka lära mig finska objektet en gång för alla. Det var nämligen det som sumpade mina chanser. Och brådskan. Men att, patetiskt är vad det är. Man tycker ju att åtta timmars jobb fem dagar i veckan - läsa och skriva på finska. Det borde ju hjälpa. Men näää. Det är det som gör mig så besviken! Fast ändå, innan jag började jobba i höst skrev jag ju aldrig någonting på finska. Så kanske ändå inte konstigt att kunskaperna från gymnasiet är ringrostiga?



Idag är förhoppningsvis en bättre dag. Matpaus nu.

Hösthälsningar från en mindre depressiv Cia idag.