Oj nej, sicken underlig promenad. Jag trampade iväg med stavarna i högsta hugg mot Studentbyn och Kuratorstigen. Väl där gick jag först åt ett håll och sedan åt det andra, eftersom jag kom från mitten. Krångligt, men i alla fall. Då jag gick åt ett håll mötte jag en springande man som jag inte tittade närmare på alls utan bara gick i mina egna tankar. Då jag vänt och gick tillbaka samma väg, mötte jag den springande mannen igen. Ingenting mer med det, jag pynjade på med min mp3-spelare, så jag noterade bara att det var han igen. Sen bestämde jag mig för att gå via Månberget hem. Och gissa vem jag möter i de tusen trapporna upp dit? Jepp, han igen. Och han hälsar på mig! Han bara: Moi, och jag bara ööööh, hej. Artigt, väldigt artigt. Han uppfattade knappast ens mitt hej, eftersom jag mumlade och var närmast chockad över att en finländare hälsat på en totalt okänd människa. Nå, jag fortsätter uppåt Månberget och då jag kommit ner igen på andra sidan märker jag att ena "foten" på mina stavar hade fallit av. Bara att vända och leta efter den då, alltså. Som tur var inte den hälsande joggaren kvar i trapporna längre...

Egentligen skulle jag vara på sitz nu. ÖN har funksitz ikväll, och här är jag. Tråkigt, tråkigt! Men ska man presentera metodikarbete klockan 9 imorgon och sen direkt efteråt rusa på finskatent får man lugnt sitta hemma.

Jag har faktiskt lite ångest över finskan. Jag är nämligen lite rädd för att de bakat in en massa politik eftersom den är fakultetsinriktad för statsvetare, men det ska väl gå det också. Hörförståelse, läsförståelse och uppsats. Hur svårt kan det vara egentligen?