Oj söta Göta vad mätt jag blev av linssoppa och varm smörgås. Huh. Idag har det inte hänt så mycket spännande. Jag har skrivit en finsk uppsats med rubriken Suomi natoon? och försökt redogöra för för- och nackdelar med medlemskap i Nato. Jag är ju inte så insatt i sånt där, men det gick bra ändå. Flummade ihop en text och lämnade in. Få se hur många kilo objektsfel jag har denna gång...

På fredag morgon åker jag till Köpenhamn! Det blir lovely! Men innan dess har jag verkligen att ligga i om jag ska hinna göra undan alla inlämningsuppgifter och andra studiegrejs innan jag åker. Det är rätt mycket nu alltså.

Men nu ska jag ut och cykla med L och hennes nya pied. Det blir en lång runda till St Karins, tror jag bestämt. Ska bli skönt, fast solen har gömt sig bakom mörka moln...

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker om Let´s dance eller inte. Lite tråkigt är det. Fast Linda Lampenius är ju otrolig! Och den där 67-åriga tanten är också ganska cool! Hon är sjukt vig för att vara så gammal. Vi såg (också) två filmer igår kväll. Underbar och älskad av alla var en besvikelse. Boken var ju superrolig, men filmen var seg. Death sentence var däremot helt bra.

Idag ska vi simma. Ska bli skönt! Speciellt bastun brukar ju alltid vara en höjdare. Dagens andra projekt blir att försöka få nån ording på mina 199 framkallade foton. Borde köpa en ny album och sen sortera dem.
Ikväll blir det väl nån form av spelkväll, tror jag. Men nu frukost!

Dagens dos motion:
Cykling Nummis-St. Karins tur och retur. Gissar att jag kommer att vara hjulbent imorgon, fast jag har stretchat! Sen undrar jag som alltid exakt hur lång sträckan är. Skulle gissa på 20, plus eller minus nån kilometer, men det kan inte vara mindre än 18 i alla fall. En kilometervisare till cykeln vore något att ha! Såna finns väl? Har för mig att mamma haft en sån i alla fall. Säkert finns det hos Clas (Ohlson - inte mosters Klas :P).

Nä, nu ska jag ha yoghurt. Med sockriga flingor. Varför finns det inte sockerfria flingor i detta landet?

Jag har träningsvärk. Men jag tror att en länk före jobb och frukost är en bra idé, det var skönt. Efteråt alltså, för jag hatar ju egentligen att jogga. Det har jag alltid gjort, kanske därför jag varit sprinter också. Men nu tänkte jag sluta hata att jogga. Ger man sig bara fan på att springa, springa, springa så går ju den där otrevliga jag-håller-på-att-dö-av-flås-känslan över och det blir skönt att springa. Så säger dom i alla fall :)

Och på tal om länk, så är det ju Stafettkarneval i helgen. Oj oj, vad skoj det vore att få gå i lågstadiet, högstadiet eller gymnasiet igen och få åka dit och ge järnet på banan! Eller på gräset, för masstafetten är nog en otroligt rolig stafett. Det kan gå hur som helst, även de bästa kan tappa pinnen. I högstadiet tog vi några medaljer där och den glädjen var nog otrolig, då man var 18 flickor som delade på den. Fast ett guld slår ju nog allt. Vinsten på 4*100m i högstadiet var nog en sån mäktig känsla att man minns den ännu.

Och besvikelsen i sjuan då jag skadade mig i en fotbollsmatch och fick armen gipsad en vecka före karnevalen. Då fick jag nöja mig med att sitta på läktaren och se på då mitt lag sprang hem brons på 4*100m. Det var faktiskt lite bittert! Men, stafettkarneval är roligt. Det är väl allt runtomkring det som gör det så bra: bussresa, hotell/skolgolv, Borgbacken, spänningen och stämningen...




Nog med nostalgi nu.
Godnatt!

Oj nej, sicken underlig promenad. Jag trampade iväg med stavarna i högsta hugg mot Studentbyn och Kuratorstigen. Väl där gick jag först åt ett håll och sedan åt det andra, eftersom jag kom från mitten. Krångligt, men i alla fall. Då jag gick åt ett håll mötte jag en springande man som jag inte tittade närmare på alls utan bara gick i mina egna tankar. Då jag vänt och gick tillbaka samma väg, mötte jag den springande mannen igen. Ingenting mer med det, jag pynjade på med min mp3-spelare, så jag noterade bara att det var han igen. Sen bestämde jag mig för att gå via Månberget hem. Och gissa vem jag möter i de tusen trapporna upp dit? Jepp, han igen. Och han hälsar på mig! Han bara: Moi, och jag bara ööööh, hej. Artigt, väldigt artigt. Han uppfattade knappast ens mitt hej, eftersom jag mumlade och var närmast chockad över att en finländare hälsat på en totalt okänd människa. Nå, jag fortsätter uppåt Månberget och då jag kommit ner igen på andra sidan märker jag att ena "foten" på mina stavar hade fallit av. Bara att vända och leta efter den då, alltså. Som tur var inte den hälsande joggaren kvar i trapporna längre...

Egentligen skulle jag vara på sitz nu. ÖN har funksitz ikväll, och här är jag. Tråkigt, tråkigt! Men ska man presentera metodikarbete klockan 9 imorgon och sen direkt efteråt rusa på finskatent får man lugnt sitta hemma.

Jag har faktiskt lite ångest över finskan. Jag är nämligen lite rädd för att de bakat in en massa politik eftersom den är fakultetsinriktad för statsvetare, men det ska väl gå det också. Hörförståelse, läsförståelse och uppsats. Hur svårt kan det vara egentligen?